låt aldrig hoppet försvinna

Jag blev så inspirerad av en klasskompis igår så jag skriver som henne.

Är det inte fascinerande hur små förändringar kan fånga så mångas uppmärksamhet och engagemang? Att Disney klipper i årets Kalle Anka är en av många enorma debatter som engagerar tusentals på sociala medier. Det debatteras, det diskuteras, det kastas glåpord mot den som inte tycker som du - allt på en ganska låg nivå. Sociala medier i all ära, men det är ganska lätt att sitta gömd framför en skärm och skriva sina - ofta provocerande - åsikter och värderingar. Skulle allt ske "i verkliga livet" skulle det gå till på ett helt annat sätt. Svenskar som är konflikträdda, blyga och rädda för att stå ut skulle sitta i ett hörn och det enda de vågar ge uttryck för är en eventuell nick eller skakande på huvudet. Jag generaliserar, jag vet. Men bakom en dator är det så lätt att vara otrevlig, uttrycka sig hur som helst och bortse från all etik och moral. Svenskar är fega.

Och jag är inte bättre än nån annan. För här sitter jag och gör precis samma sak.

Urvalet är enormt. Det är bara att välja en debatt och slänga dig in. Julkalendern, att klippa i Kalle Anka, chokladbollar vs negerbollar, you name it. Förstå mig rätt, jag tycker det är jättebra att folk tycker någonting och står upp för det, det tycker jag verkligen. Men använd det engagemanget folk får för en förändring i Tomtens verkstad till något annat också. Är det inte dags att försöka omprioritera lite? Använd de sociala mediernas makt i folks liv till att skapa förändring i det stora. Inspirera människor till att använda den gedigna diskussionsviljan de bär på till något som gör världen till det bättre.
Men visst kan det ibland kännas övermäktigt... "Vad kan jag göra?". Men när man funderar kan man faktiskt vara med och bidra till en bättre värld på flera sätt och som inte kräver särskilt mycket. Bli fadder, bli månadsgivare, köp julklappar som går till de mest behövande! Här är bara några exempel på sidor att lägga sin energi och sitt engagemang på:
www.unicef.se
www.cancerfonden.se
www.ungcancer.se
www.barncancerfonden.se
www.raddabarnen.se
www.plan.se
www.minstoradag.se

Så att vi kan fira jul med ett någorlunda gott samvete

sänk dina vita vingar

"Sänk dina vita vingar över stridernas blod och larm,

över all suckan ur människobarm,

över de släkten som gå till ro,

över de ungas dagande bo".

Den bästa version som jag hört av en av de finaste julsångerna.

vinter........kaos

Nog för att jag älskar vintern och snön som lyser upp ett mörkt Örebro. Men jag älskar den inte när man ska köra flera mil i snökaos och jag älskar den definitivt inte när jag måste gå upp ännu tidigare om mornarna för att hinna med att ta bussen tjugo över sex för att vi inte vågar riskera att köra bil.

Jag har praktik i Nora. Därav min bittra introduktion till detta inlägg haha! Men, imorgon är det sista dagen och sista körningen i vinterkaos.

Tyvärr har jag råkat få något virus också förstås, lagom till spelningarna om två dagar! Det känns inte jättestabilt men jag får kurera mig så gott jag kan, äta vitlök, apelsiner, dricka litervis och kissa hela tiden - det brukar funka! Med mitt superförsvar (som jag ibland skryter om lite för mycket..) borde jag vara helt pigg till lördag!

Artikeln i Dagen:

http://www.dagen.se/insikt/kompisganget-tar-sig-ton-mot-cancern/

"Tio unga tjejer..." Nja.. Nästan rätt haha.

Guldstjärnan i bloggen går idag till Robin för att han fixar så jag kan kurera mig istället och till Oskar och Louise som hjälpt till att affischera oss lite överallt!

Puss&kram!

"och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det"

Favoritmånaden är här och decembervintern likaså, precis som det ska vara. Minusgrader. Mörker. Men ljusen i alla fönster lyser upp och värmer det kallaste hjärta. 

Det är alldeles jättelugnt med Spelar för Livet för tillfället. Lite planerande av släp- och ljudfix och affischuppsättning till helgens spelningar står bara på schemat. På lördag spelar vi först på förmiddagen på Marieberg Galleria och senare på kvällen i Immanuelskyrkan i Örebro. Kom kom och stötta oss i kampen mot cancer!

Det är alltid lite jobbigt att spela på hemmaplan, det blir en helt annan känsla av att man måste leverera då. Alltså, göra det jättejättebra. Men det kommer förmodligen gå jättejättebra, det är förhoppningsvis bara mina ganska så instabila nerver som spökar lite som vanligt :)

I övrigt ringde tidningen Dagen till mig i veckan och frågade lite om projektet. Jättekul!

Tänk om detta blir våra två sista spelningar.. Så sorgligt! Jag ska njuta så mycket jag bara kan :) 

Efter en fin helg med Joybells säger jag och min för tidigt (enligt mina vänner, inte enligt mig!) julpyntade lägenhet godnatt, sov så gott!

att omvandla frustration till engagemang

Smålandshelgen är över och kan sammanfattas med dessa tre ord: 
betydelsefull, givande och glädje.

Jag är glad ända in i hjärtat efter en sån här helg! 
I lördags lämnade vi Örebro ungefär kl. 12 efter att ha hämtat släp och packat in instrument för en tre+ timmar lång bilresa. Det går inte fort med släp... Men vad gör det när det är trevligt sällskap :)
Kl. 15 ankom vi till Missionskyrkan i Vetlanda och blev bjudna på mat. Därefter började ljudrigg och soundcheck och andra förberedelser.
En timme innan en konsert går det knappt att prata med mig, eller.. Jag är i alla fall kanske inte i mitt esse. Haha! Superstressad och rörig och springer runt och ja. Men kl. 
19 var det i alla fall dags för konsert i Vetlanda och det gick ju faktiskt 
fantastiskt bra!
Så otroligt roligt att höra att det var så bra och att folk var nöjda med konserten! Och jag var också jättenöjd! Ååååh va det är roligt när det blir bra och uppskattat!

Därefter for vi till Sävsjö där vi skulle sova, men först hade vi tv-spelskväll, och till min stora förtjusning: trummorna fanns till RockBand och GuitarHero!
Dagen därpå väntade Bodaborg! Jag säger ju det, helgen var full med höjdpunkter! Inte för att vi tog så många banor.. Men jag älskar Bodaborg! (De säger att jag är bra på att överdriva saker.. Så när Amanda såg Bodaborg blev hon väldigt besviken. På mina beskrivningar hade hon förstått det som ett uppbyggt typ fort mitt ute i skogen... Förlåt Amanda haha!).

Senare på söndagkvällen var det dags för konsert i Sävsjö som också gick jättebra! Jag säger det igen, vilken fantastisk helg!

Allt som allt fick vi in 11 022 kronor till vår insamling och är nu uppe i 19 869 kronor!! :)

Och något som inte gjorde helgen mindre fantastisk: jag fick träffa gamla smålänningar och vänner och inte minst Malin - min barndomsvän! Det var fantastiskt roligt, om så än för en kort stund, men det var bättre än ingenting!

Guldstjärnan i bloggen går till jättemånga, till Missionskyrkan i Vetlanda och Allianskyrkan i Sävsjö för att vi fick möjligheten att komma och spela, för boende och mat och allt därtill, till Ronny Jansson och Monika för en superfin frukost, till Inger Pellsjö för en jättegod middag (med efterrätt!!), till Ludvig och Karl Hanzén och Petter Olofsgård och Klara som hjälpte oss med ljud och bild, till Lisbet Borgenvik för utlåning av bil, till Erik som lämnade släp och ljud på måndagmorgonen, till Roland Frick. 
Vänta... Jag fortsätter lite till: och inte minst till moster Sicka, mamma och pappa, Klara och Edward, Malin, Lilian och Arne som alla åkte mååånga mil för att stötta oss på vår konsert! Det betyder mer än ni anar!!

Jag avslutar inlägget med att citera Rolands fina avslutning på konserten i Vetlanda, det var så fint sagt:
"Tack för att ni har omvandlat frustration till engagemang".

TACK till alla berörda. Ni anar inte vad det betyder.

Och inte minst TACK till er

guldkorn i vardagen

Jag är väldigt dålig på att prata i telefon. Och jag svarar aldrig om det är privat nummer eller om det är ett nummer som jag inte känner igen. Av den anledningen fick jag under min föreläsning idag ett sms av min bror där det stod "se till att svara i telefon om det ringer idag oavsett nummer" och jag undrade med en gång vad det nu var han låg bakom.

Vid lunchtid idag ringde då ett nummer jag inte kände igen och jag blev nervös bara vid första signalen, jag vet, jag är väldigt töntig med det där... 
"Tjena Alma, direkt i radion i Jönköping, P4 Jönköping Alma, va kul att du svarar". 
Helt paff blev jag och började skratta! Sen fortsatte han prata om Lasse Kronér och jag fattade ingenting, men låtsades bara hänga på.. haha! 
Trots min telefonfobi som jag gärna kallar det gick det ändå faktiskt ganska bra tycker jag! Ett väldigt feltajmat "yes" var den värsta missen tror jag.. Så för er som vill lyssna så bjuder jag ändå på detta, klicka på länken nedan:
http://sverigesradio.se/sida/ljud/4259438 

och klicka sedan på texten som ser ut såhär: 12.30 - 13.00 torsdag 15 nov 2012 och klicka därefter fram till ca 24 minuter in i klippet så kommer det där!

Mycket nöje haha :)

Guldstjärnan i bloggen till bror min som låg bakom det här.. För det var ju ändå väldigt kul :)

mot barndomens småland!

när saknaden rinner över

Det var på måndagmorgonen den 19 februari 2007 då jag under min psykologilektion mottog samtalet från pappa att du dött. Gått bort. Flyttat hem. Vad man nu än vill säga. Innebörden är densamma; du lämnade oss och du lämnade lidandets väg och svängde av mot evigheten. Inte för att du hade något val. För att det var så det blev. 

Emilias "Big big world" gick varmt på pianot när du kom och hälsade på. Alltid ville jag och min syster visa upp vad vi lärt oss spela sen sist du var hos oss och alltid stod du bakom oss och lyssnade och uppmuntrade oss. Att spela på din begravning var det svåraste i musikväg jag gjort, jag gjorde det bara för dig.

Julen 2006 var inte som alla andra. Du som alltid brukade vara med oss under julen var för trött för att åka till oss och stannade istället hemma. Du firade din sista jul i din ensamhet. Det är så tungt att tänka på det. Sista gången jag träffade dig var sommaren -06, vår sista sommar i Landsbro. Och jag stack iväg till kyrkan och övade med Filip... Hade jag vetat att det var sista gången hade jag aldrig gått, jag hade varit vid din sida hela tiden och jag hade sagt hur mycket du betyder för mig så att du skulle fått veta det. Nu kan jag bara hoppas att du visste.

I somras var jag och Johan i Helsingborg. Nostalgitripp. Vi åkte förbi din lägenhet flera gånger, jag letade efter den röda målarfärgsdroppen på ytterdörrshandtaget som signalerade att det här var din uppgång. Men jag hittade den inte... Jag hittade inte dig vinkandes från ditt fönster heller. För du finns ju inte kvar här.

En dag var vi på Kullaberg och så klättrade vi i Nimis och Arx. Sist jag var där måste varit när vi var där när jag var, vad kan jag varit, fyra-fem år? Men nu var det bara jag och Johan. Ingen morbror Toy som följde med oss.

 Det blir ju aldrig detsamma. Du kommer inte tillbaka. Men jag vet ju i alla fall vart du gått. Och man skulle bara våga att ta ifrån mig det hoppet om att vi en dag ses igen. Att jag en dag återigen får se flinet du alltid drog på när du klev innanför dörren på Ågatan. Eller se dig vinka sådär med fingrarna. Höra dig fråga "Programmet?" eller "Vem tror du att du är?". Se dig himla med ögonen och sucka sådär som bara du kan när jag svarat på någon av dina dryga kommentarer.

Min morbror förlorade kampen mot cancer 2007. Han är en förebild för mig. Kunna leva i nuet och njuta av det. Att alltid vara positiv och tacksam. Omsorgsfull. 
När jag blir stor, då vill jag bli som du.

Jag träffade dig i somras...önskar jag att jag kunde säga. Men på ett sätt kan jag det. Du finns ändå alltid med mig, och du känns lite närmre ibland. Som när jag är i Helsingborg eller under varje julafton. 
Fem julaftnar har gått sen du försvann. Vi pratar alltid om dig och jag tänker alltid på dig. 
Du finns fortfarande med oss. Och kommer alltid göra.

Älskade morbror Toy, vad du fattas mig.

Hur kan jag inte göra nåt.

det finns något gott i världen. och det är värt att kämpa för

I veckan ringde tidningen från min barndomsort, Vetlandaposten, och ville skriva någonting om vårt projekt. Jätteroligt! Klicka på länken nedan och gå till sidan 4 så finns där en liten artikel om oss om man vill läsa:
http://www.e-pages.dk/vetlandaposten/448/demo/

:)

Imorgon ska jag till Bilda igen och skriva ut de sista affischerna som ska tryckas till resterande spelningar, sen tar jag helg!
Idag mitt på ljusan (snarare regniga) dagen unnade Johan och jag oss lite vardagslyx med att titta på Sagan om konungens återkomst. Den trilogin är den mäktigaste som finns, som nånsin funnits och som nånsin kommer finnas. Det tror jag. Så mycket kloka citat. Som den gamla Sagan om Ringen-nörd jag en gång var (okej, är...) kommer det kanske dyka upp lite favoritcitat här då och då för att ge er några visdomsord på vägen! Här kommer första:

"How could the world go back to the way it was with so much bad happened?

But in the end it is only a passing thing, this shadow. Even darkness must pass. 

A new day will come.

And when the sun shines it will shine out the clearer.

- What are we holding on to, Sam?

- That there's some good in this world, mr Frodo. And it's worth fighting for."

Johan tycker alltid att jag blir för insatt i filmer. "Det är en fantasivärld älskling". Det kanske det är... Men jag tänker ändå fortsätta applicera filmcitat och filmbudskap i mitt liv och i min värld!

There is some good in this world. And it is worth fighting for.

tack i tusenfalt

I fredags hade vi vår första konsert! 
Det var i Pingstkyrkan i Köping och jag var så sjuuukt nervös hela dagen. Inte bara för konserten (eller jo, mest) men också lite för tentan som skulle skrivas på max 1 ½ timme. Jag är en "långskrivare", jag brukar sitta ganska länge på en salstenta annars, men den här dagen hade jag inget val. Efter så många besvarade frågor jag kunde och med en enorm skrivkramp lämnade jag in den efter en timme och en kvart. Nu är det bara att hoppas att det gick vägen! Vem vill skriva en omtenta 22 december? Inte jag i alla fall! 

Konserten gick jättebra, mycket bättre än förväntat, bild och ljud funkade fantastiskt bra och det var mycket uppskattat ifrån besökarna, jätteroligt! Vi fick in nästan 5000:- till Ung Cancer och Cancerfonden i Köping så vi närmar oss vårt mål med stormsteg! Fortsätter det så här så hamnar vi nog en bit över också... :) vågar man säga så? Kanske inte ska göra det egentligen, då utmanar man väl ödet...

Tusen tack till Lisbet Borgenvik, Roberth Brunström, Johan Carling och alla ni andra som på något sätt var inblandade i konserten, med mat eller ljud osv och till Köping Pingstkyrka förstås för att vi fick möjligheten att komma!

Och så guldstjärnan i bloggen förstås. Den går faktiskt till Daniel, Joel och Andreas som åkte från Örebro för att stötta oss, fast att vi har en konsert i Örebro i december... Hur fint var inte det! 

Nu säger jag som Amanda: längtar redan till nästa konsert!! :)

telefonintervju och telefonfobi - men det blev ju bra!

Läs gärna en artikel om oss som blev publicerad idag på nättidningen Magazin24.se! :)

http://magazin24.se/2012/11/01/de-spelar-for-livet

2 dagar kvar....

I torsdags körde vi genrep och klockade det. Det blev 1 timme och 19 minuter och då var vi ändå inte så effektiva vi kan vid låtbytena osv. Så det bådar gott, publiken slipper få träsmak i rumpan - förhoppningsvis! Om allt går som det ska :)

I fredags var jag på Bilda och skrev ut lite tillfälliga affischer till Köping och sen satt Oskar och jag en stund och finslipade lite på de "riktiga" affischerna. Det strulade lite men tillslut blev de riktigt bra!

Jag var på Bilda även igår och skrev ut programbladen som ska delas ut till alla innan konserterna. De blev verkligen fina! Jag är mycket nöjd :) Nu ska de bara vikas också. Jag har vikt hälften idag, resten får vänta tills ikväll eller imorgon. Jag känner mig som mamma när hon satt och vek hundratals (kanske inte riktigt, men det såg ut som det) församlingsblad när vi bodde i Landsbro.

I övrigt är det mycket annat som ska fixas tills fredag och tyvärr blir min tenta lidande. Det är ju så typiskt, när de i stort sett aldrig lägger en tenta på en fredag - och särskilt inte en fredag eftermiddag - så ska de såklart lägga den där när jag ska iväg till Köping kl. 16! Så jag har 1 ½ timme på mig att skriva tentan på fredag, vi får se hur det går. I värsta fall är det ju bara att göra en omtenta. Hellre det än att jag missar vår första konsert förstås!

Nu ska jag iväg till skolan och tentaplugga... Puss&kram!

PREMIÄR!!

viljor som värmer

Som jag nämnt tidigare så fick en av våra sångare - Erica - ett stipendie för att kunna ha fältstudier i Nepal under hösten för några veckor sen. Hon var mycket kluven om hon skulle åka eller ej och pratade så gott om det här projektet, att det är så viktigt och att hon verkligen ville vara med, men till slut efter mycket övervägande tackade hon ja till Nepal. Vilken vi alla verkligen förstod och tyckte hon skulle göra, såklart! 
Tack för tiden, viljan och engagemanget du la ner, Erica! :)

Då kom Amanda in som en frisk fläkt och tackade direkt ja, mindre än en månad innan vår första konsert. Jag var såklart tveksam om någon ens skulle vilja vara med med ett tiotal låtar som skulle sättas på mindre än en månad, men som sagt, glatt tackade hon ja och jag är så otroligt tacksam för det!

I torsdags satt vi och satte ihop programbladet, närmare bestämt i 4 ½ timme... Och jag överdriver faktiskt inte nu, men vi satt med programmet hela tiden haha! Det var mycket som skulle tänkas på och pusslas med, instrumentbyte, vilka sånger som passade med vilka, sångare som inte ska sjunga alla sina på rad, vilka meningar som skulle representera låtarna, layouten osv.

Amanda, utan tvekan är det du som får guldstjärnan i bloggen idag för tiden du la ner på det här och att du så snabbt kommit in och glatt visat ditt engagemang! Tack!

att stilla ett oroligt hjärta

Alla människor är unika. 

Men jag är precis som de flesta andra (om inte värre) när det gäller en sak. Förmågan att tro att allt är cancer. 

Min Johan har haft ont i sin hals i sex veckor nu, började som feber och förkylning, sen försvann febern och förkylningen men inte det onda i halsen. Det är väldigt svårt att få honom att gå till vårdcentralen, men efter påputtning av hans föräldrar och vänner så lyckades vi tillsammans övertala honom att gå i måndags. Vilken bedrift, va, haha! Hur som helst så tog de prover som inte visade något vad de sa, men han fick en läkartid och gick dit igår. Då tog de massa prover som de skulle skicka till USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro) och han ska få besked imorgon. 

Man ska inte göra som jag gjorde igår... Googlade "halsont under lång tid" för vad fick jag upp om inte massa diskussionsforum med lika nojiga människor som jag. "Jag har haft ont i halsen tre veckor nu, tänk om det är cancer" eller "min kompis hade dåligt immunförsvar och ont i halsen flera veckor, det visade sig att det var cancer". 

Överallt... Vart man än vänder sig... I vilket diskussionsforum man än läser i finns den... Rädslan för att det man lider av ska vara cancer.

Och jag är precis likadan.

Hur blev det så här?

Hur kan jag inte göra nåt.

reklamvideo-making

Efter en efterfrågan om någon slags reklamvideo från Köping så började jag och Oskar sitta och fixa ihop någonting som presenterar oss och vad vi gör. Här är ett smakprov om man vill se:

(Glöm inte sätta på ljudet)

För övrigt blev jag lite bitter på vår värld igår när jag satt och ringde sponsorer. 32 stycken närmare bestämt, och ingen ville sponsra. Men jag förstår ju det egentligen. Bara att jag blev lite besviken och tyckte det var tröttsamt.
Nu börjar det verkligen dra ihop sig... Och jag börjar bli väldigt nervös!

För er som kämpade i tanken med mig och för min Abba-låt måste jag tyvärr meddela mycket tråkiga nyheter: den röstades ut från programmet... Men demokrati är demokrati och det här är ju ett väldigt bra exempel på att det inte förekommer diktatur i gruppen för er som misstänkte det.. Haha!

Guldstjärnan i bloggen går till Oskar som lagt ner åtskilliga timmar med mig på den här reklamvideon, men bra blev det ju faktiskt också!

om det gör så ont att bara se på, hur ont gör det inte då för de drabbade

Johanna. Tvåbarnsmamma och diagnostiserades med bröstcancer 2008. 2010 fick hon beskedet att cancern kommit tillbaka och var obotlig. Filmen spelades in för ungefär 1 år sen av organisationen Ung Cancer.

Johanna blev 31 år och gick bort den 10 september 2012.




Hur kan jag inte göra nåt.

spelar för livets många ansikten

Inte sällan ser det ut så här på repen. Koncentrerade, lite lätt bekymrade miner. "Hur ska vi sjunga där?", "kan du kolla upp detta till nästa rep?", "är det verkligen tajt?" och "säg vad ni tycker helt ärligt, vad tycker ni?". 

Almas lista på punkter som ska tas upp och diskuteras. Almanackor och mobiler i högsta hugg. Risi frutti, matlådor och mackor som fort sväljs ner mellan låtarna när man hinner. Några kommer direkt från jobbet, praktiken eller skolan. Kvällsrep efter långa vardagar. Mycket ska hinnas med och tempot är rätt högt. Men det ser ändå av någon fantastisk anledning också alltid ut såhär på repen:

 

 ...och det är det jag tar med mig hem efter ett rep. Leenden. Glädjen. Och tacksamheten över att det fanns människor som ville vara med och ge av sin tid.
Guldstjärnan i bloggen är förstås till er idag: Robin, Oskar, Björn, Erik, Oscar, Samuel, Louise, Sandra, Amanda och Erica.
Utan er vore detta inte möjligt. Ord är så futtigt, hoppas ni vet att jag är så himla glad över att ni vill vara med!

TACK

 

               

Foto: Erica Spjuth

till dig, bror: "svaret är nej. skräddarn säger nej. där har du fel!"

Jag och min bror har alltid haft en retsam relation. Som små bråkade vi mycket men vi gick - och går - ändå bra överens. När jag startade upp detta projekt skickade jag ett sms till familj och släkt och tipsade dem om att följa vårt arbete mot cancer på den här bloggen. Av min alltid stöttande bror fick jag nåt i stil med "Det där kommer rinna ut i sanden, det är bara en idé du fått nu som det sen inte kommer bli nåt av" som svar. 

Min bror var utomlands två veckor i år, i Tjeckien om jag inte minns fel, och när man har en blogg kan man ju se från vilka länder bloggen har tittats på. Under de två veckorna stod det "Tjeckien" i min landslista... Jag var tvungen att reta honom lite och  säga att han var min mest trogna bloggläsare som till och med läser på en utomlandssemester. Han svarade ungefär "pfft, det behöver inte vara jag, det kan vara någon annan", men kom igen, bror, är det en slump att det stod Tjeckien bara under just de två veckorna du var där och har aldrig mer gjort efter det? Haha nej, jag tror inte det i alla fall!

Det har varit lite tumultartat i Spelar för Livet senaste tiden, några hjärnspöken som stressat mig lite. Erica som är en av sångarna har i veckan fått veta att hon och hennes man fått ett stipendie för att åka till Nepal som de inte kunde tacka nej till (vilket är väldigt föståeligt!) så då har jag funderat över ersättare eller hur man ska göra. Och Björn som är pianist har fått jobb i Jönköping. När jag först läste hans inlägg stannade nästan mitt hjärta då jag trodde att han också skulle få svårt att vara med. Men Björn är bäst och fixade det såklart och kära Amanda har tackat ja till att vara ersättare för Erica! Allt har löst sig, det är fantastiskt!

Så där, bror, höll det på att gå lite illa, men vad jag vill säga med det här inlägget är... HA-HA! Det här blir av och det har inte runnit ut i sanden! Där fick du!

Men, jag vet ju att du är stolt över mig. Och du är faktiskt alltid stöttande. I hemlighet. Så ingen ska märka det. Men jag känner dig för bra för att du ska kunna smyga med det. Sorry.

Ska vi göra det ännu mer pluttinuttigt? You got it!
Jag är stolt över dig. Och jag kommer faktiskt alltid stötta dig.






Hur kan jag inte göra nåt.

- if we could help somebody with our singing

Då bockar vi av rep 4 från kalendern och alla låtar utom en är repade! Den omtalade Abba-låten var det mycket tumultartat kring under repet till fleras förtret haha, men vi får se om den lyckas hålla sig kvar i programmet! Nästa veckas rep är till för de låtar vi känner behöver lite mer omsorg och veckan därefter är det dags för genrep! 
Vi ska också göra ett program och programhäfte och bestämma vilka låtar som får vara kvar och vilka som ryker. 
Under gårdagens rep fotograferades vi också återigen för att envisa Alma vill ha en bild som alla (läs: majoriteten) är med på till bl.a. programhäftena :) Jättefina porträtt- och gruppbilder blev det!

Vi har fått två nya spelningar! 8 december spelar vi i Marieberg Galleria kl. 11 och 
13 januari spelar vi för Livet i Habo :)

Vem som får guldstjärnan i bloggen idag är lika självklart som att jag ska till skolan om en timme (100% alltså): fina Erica - för att du fotograferade och redigerade måååånga bilder!

bland det finaste jag nånsin läst

http://www.anhorigfonden.se/berattelsermer.php?id=16

fint som snus?

Rep 3 har skridit till sitt slut och det här går ju som smort! Nu har vi en vecka ledigt innan fjärde repet, men då ska sponsorer ringas och spelningar bokas och fotografier bestämmas och bildspel bli klara och och och... Nej det var nog allt! På fjärde repet ska vi även fotograferas igen, men denna gång till programbladet som delas ut till alla konsertbesökare. 

 








Det vanliga "mick-i-fokus-resten-i-oskärpa"-kortet togs också under rep 3 förstås. 

I övrigt var jag i torsdags hos vår kontakt på Bilda och pratade om budget för vårt projekt och vad vi har att röra oss med, och det kommer bli jättebra, det tror jag. Eller nej. Det vet jag! Det ska bli roligt att pussla ihop programbladet och göra affischer, sen är det bara att skicka dom på tryck och så är vi snart vid vår första konsert! Det går fort nu :)

Guldstjärnan i bloggen  var längesen nu! Den här gången får min syster den för att hon hjälpte till att skriva ett manus när man ringer sponsorer!

rep nr 2

Igår hade vi rep nummer 2 och jag gjorde debut som blockflöjtist inför de mest kräsna lyssnarna som finns: musiker.. men det gick faktiskt bra! Det var väldigt jobbigt i början och jag och Sandra började bara skratta så fort jag tog en enda ton, men det gick över efter ett tag. Som jag och Erica pratade om igår: man måste ju utmana sig själv lite! Och Erica, nu kan jag bocka av den grejen i alla fall då, visst? I och för sig har jag inte klarat av att spela inför publik än. Kanske får vänta lite med den där avbockningen då...

Nästa rep är på söndag och sen har vi ledigt en vecka innan det är dags för nästa rep och då ska min önskade Abba-låt repas... Heja Abba och heja oss som ska göra den så vi får ha med den i programmet!

Jag måste dela med mig av Ericas dröm som hon skrev på vår sida i morse, den är så rolig:

"Haha, alltid när jag har ett projekt på gång drömmer jag att dagen är inne och att jag inte är förberedd.

 T.ex. att brudklänningen inte är klar. 

Inatt drömde jag att vi hade vår första konsert. 

Men jag och Johanna Hellsten som också var med hade glömt texten på våra verser. 

Alma var mycket besviken. 

Istället för att bara ta nästa låt betedde vi oss som barnungar och 

satte oss i publiken och fikade trumpet och skamset. 

Då satte sig Robin med en mick på scenen, fick publiken som höll på att gå att återvända och 

sjöng en fin ballad. Robin, du är vår hjälte!"

Haha, det är inte bara jag som drömmer sånt där! Jag är inte knäpp! Åtminstone inte på det planet :)

I helgen går Joybells in i studion för att spela in en låt, det blir kul det, men först blir det lite plugg, nu ska jag till skolan och lära mig neurologi!

Puss&kram!

glädje

Vi är igång! 

Efter åtta månaders planering och framförhållning har vi nu äntligen börjat repa till våra konserter! I torsdags repade vi fyra låtar på musikhögskolan, vad sa du, undrar du vilka? Det får man inte veta... :) Men det kommer bli bra, det kan jag säga!

Jag tänkte hela tiden innan repet att jag måste komma ihåg att ta kort så att jag har något att visa er, men självklart glömde jag det. Måste bli bättre på att fotografera vardagen överhuvudtaget! Men nästa gång vi repar är imorgon så jag lovar att jag ska ta åtminstone nåt kort så bloggen blir lite roligare.. :)

Det här med mailandet till sponsorer var som jag befarade, ganska svårt tyvärr. Men jag har förstått att jag går helt fel tillväga, det är telefon som gäller! Så nu är det bara att övervinna min prata-i-telefon-fobi och sätta sig vid telefonen och ringa! Som tur var får jag lite hjälp med det :) Hoppas på bättre resultat då.

Vi blev tillfrågade om vi ville komma och spela på en av Örebros shoppinggallerior i oktober, jätteroligt! Hoppas bara att vi lyckas få till det, då blir det lite akustiskt och avskalat och inte hela konceptet, men det är bra PR för oss, eller vad heter det? "Reklam".

Nu har vi börjat på riktigt... Vi har börjat Spela för Livet.

sommarslut och höstnedräkning

Sommaren är slut och det är med vemod jag säger att jag inte badat någon gång i sommar, knappt ens doppat stortån. Jobbet har gått före och jag får skylla mig själv när jag vägrar bada i något annat än havet. Semestern och sommarvädret gick inte hand i hand heller så då blev det så - jag får nöja mig med ett enda stortådopp!

Även om inte vädret gjorde vad det skulle har min sommar varit bland de bättre ändå med volleyboll och umgänge med vänner och familj och så förstås höjdpunkten: Helsingborg med Johan. Som jag längtat efter att få åka dit - Johan drogs med på allting och fick uppleva alla mina barndomsminnen och dess nostalgi!

Vandring på Kullaberg, Nimis och Arx-klättring, Pålsjö skog, morbröderträff, Strandpromenaden och Gröningen, Tropical beach och Parapetern, Landsborgspromenaden, shopping på Väla och i Gamla Stan, sundsbussarna över till Helsingör, minigolf, cykeltur till Höganäs, Magnus Stenbock, Lekande barnen, blåbärspajerna, Kärnan och mycket mer... Och Johan fick stå ut med en hel del "här förstår du, älskling...." osv. 


Så mycket nostalgi. Jag besökte mormor, morfar och morbror Toy också. Gav dem några blommor och ljus och presenterade Johan för dem och sa att de måste följa mig och "Spelar för Livet" i höst. Står och pratar med en sten... Det är ju liksom allt man har kvar.

För Er.

Idag har jag filat på ett sponsormail som jag skickat ut till lite företag för att se om de vill sponsra oss och skänka en slant till vår insamling. Det känns som att det kan bli svårt, men varför inte göra ett försök. Då har jag i alla fall provat!

Nedräkningen har börjat... Nu är det inte långt kvar till första repet med 

Spelar för Livet! 

Följ oss här! :)

saknade vänner

                                    "Hur blev mina skor så tunga? 
                        Så många stjärnor som har fallit alldeles för unga.
                      Så många frågor utan svar. Men vi glömmer aldrig er.
                           Ni kommer alltid leva kvar i varje steg vi tar.
                             Den här går ut till våra saknade vänner"

                                                            

                         "Allt vad vi på jorden äge, det är blott förgänglighet.
                 Som en ström vår tid förrinner, som en dröm vårt liv försvinner,
                         men på denna vansklighet följer själens evighet"

Härlig genreblandning... Min vän Edvin blev en gång nästintill irriterad på mig för att han inte förstod sig på min musiksmak, haha!


1 augusti och en månad och 3 dagar kvar till vårt första rep. Nu blir det att plugga texter och stämmor för fullt! I september kommer bloggen igång på riktigt igen, det lovar jag!

"ingen kan göra allt men alla kan göra något"

Skänk via vår insamling eller skänk direkt till Cancerfonden. 
Det spelar ingen roll vad du gör. Bara du gör nåt.


Man kan inte engagera sig i allt, jag vet. Man kanske redan skänker något ibland eller är månadsgivare till Röda Korset, Hjärt- och lungfonden eller något annat man har hjärta för eller engagerar sig på annat sätt. 
Men lek med tanken. Ett sms skänker 50 kr. Det är mindre än en 
"dagens lunch"... 
Vi är ca 9 000 000 invånare i Sverige. En fjärdedel kanske är barn. En del har kanske inte mat för dagen till sig själva och sina egna familjer. Men om de resterande ca 
6 000 000 människorna en dag bestämde sig för att skicka iväg ett sms och skänka 
50 kr skulle Cancerfonden få in 300 000 000 kr.
(Jag har inga belägg för mina siffror men det är inte av någon större vikt att de är exakta).


Jag är inte ute efter att provocera och jag är inte ute efter att tigga. 
Bara väcka en tanke. Och visa på att det gamla ordspråket "ingen kan göra allt men alla kan göra något" stämmer så himla bra. 
Tillsammans kan vi besegra cancer.

det hundrade inlägget

Hundrade? När jag skrev ordet kändes det jättekonstigt, heter det verkligen så? Vad jag menar är i alla fall att vi på vårt diskussionsforum nu har skrivit 100 inlägg! På typ tre månader! Det är ju drygt ett inlägg om dagen + alla undermeddelanden under varje huvudinlägg... Det låter ju inte riktigt klokt... Och det är det inte! Men så är det när jag är i farten, fast det är ju faktiskt inte bara jag som skriver alla inlägg. 100 inlägg och 13 dokument. Haha, jag skrattar åt mig själv alltså. Det behöver ju inte ens vara såhär uppstyrt?! Men men, än har mina gruppkompisar inte tröttnat så jag kör på tills dom säger till haha :)


Det är alldeles superlugnt på fronten. Och kommer vara fram till september då vi börjar repa. Jag fixar med lite bildspel och sånt där eftersom jag ändå har tid. Lite snokande vad gäller spelningar är också på schemat. Över 3000 kronor i vår insamling nu!! :) :) Det betyder mer än ni tror!


För att det är mycket roligare att läsa en blogg som har bilder tänker jag lägga ut lite bilder från den fina Norrlandsresan jag gjorde för två veckor sen med Joybells. Efter drygt 200 mil i buss, 6 konserter på en vecka och alldeles för lite sömn kom jag hem helt utan röst men med ett hjärta fyllt med kärlek; vad vore jag utan Joybells!

min älskade systerson i Storuman

Johanna och Ellen vid Höga kusten-bron

Vindelälven - Sveriges största oreglerade älv

Jag och sis vid Vindelälven

Storberget - man fick välja en farlig eller lätt väg... Jag valde den farliga och trotsade min höjdskräck, jag skakade hela vägen upp men tog mig upp och hur stolt var inte jag då!

 Glad sommar dårå! :)