dagens inlägg är till dig, mormor

Ibland kan jag fortfarande höra dina träskor traska på köksgolvet på M. Stenbocksgatan. 

Jag kan höra skillnaden från när du gick på golvet och från när du gick på plastskyddet som skyddade "finmattan" i vardagsrummet. 

Jag kan se dig komma och öppna dörren -alltid med förklädet på - när vi kom och hälsade på.

Jag kan känna din kram som man alltid fick. Som att man nästan drunknade i all kärlek.

Jag minns lukten i er lägenhet.

De blå djupa tallrikarna vi alltid åt skånefil i.. (Ja, det är något särskilt med skånefil!)

Jag minns när vi hälsade på dig på Kungshult hospice och att jag började gråta när vi lämnade dig.

Det var sista gången jag såg dig.

Jag minns när jag stod och tittade ner där kistan hade firats ner att pappa sa "säg tack till mormor" när jag skulle kasta ner min ros. Och jag minns att jag inte fick fram ett ord.

Jag minns inte längre din röst. Men jag är inte ledsen över det längre. Jag har så många andra fina minnen som jag tänker hålla hårt i.

Mina vänner skämtar ibland om att jag alltid har en armbandsklocka som inte fungerar och undrar vad det är för mening med det. Men den ska inte fylla funktionen som klocka. Den fyller funktionen som en av de saker jag har kvar ifrån dig och jag skänker dig alltid en tanke varje gång jag tar den på mig.

Min mormor förlorade kampen mot cancer 1996.

Min mormor är någon att vara stolt över.

Hur kan jag inte göra något.

inspelning och insamling

I måndags spelade vi in en av sångerna för att skicka till Bilda så att de i sin tur kan skicka med den ljudfilen när de gör reklamutskick för oss. Tänk att det alltid är lika obekvämt att höra sin egen röst på en inspelning. Låter man verkligen sådär? Jag har då ingen insikt om hur jag låter om det är så jag låter. Men jag antar att man gör det, för Sandra lät likadan på inspelningen som i verkligheten. Det gick ändå bra för att inte ha repat den innan, det fanns inte tid att vara kräsen... haha.

Guldstjärnan i bloggen idag tilldelas Robin för att han hjälpte oss att spela in! Och till Rebecka som utlånade sin dator som en räddande ängel, haha!


Och så länge som jag skrivit och tjatat om det kan jag nu äntligen säga...:
vi har nu startat en insamling! :)
Den finns dock allra, allra längst ner här på bloggen så ni får scrolla ner... Jag jobbar på att få upp den högre upp, men det här med teknik och datorer är ju inte riktigt min grej alls faktiskt. Vi får se om det ordnar sig!
Annars, gå in på: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=6316
(Bilden är tillfällig).


Sms:a in en liten gåva på 50 kr, det motsvarar typ en pizza! (jag jämför alltid med pizza av någon anledning?!)
Eller sätt in en valfri summa via internetbanken! 
Alla gåvor behövs, stora som små! 


"1 av 3 får cancer. Men alla drabbas" - cancerfonden.se


Hjälp oss i vårt arbete mot cancer!

nya foton - nya möjligheter?

I fredags fotades vi! Eller ja. Fyra tiondelar av oss i alla fall. Killen som fotograferade hade tidigare sagt att det bara var bra om vi inte var alla på fotot för med den idén vi hade så skulle det bli svårt för alla att få plats. Så fyra av oss kunde inte och vi var en tapper skara på sex stycken som ställde upp. Men ack, så nyckfullt det kan vara ibland, Erica glömde bort och hann inte dit i tid och Oskar glömde ha helsvart på sig (och det skulle ju se lite konstigt ut om fyra var helsvarta och så en med grå luvtröja och ljusa jeans..) Haha!


Så, det var fyra av tio som fotades till marknadsföring och programblad för att representera oss. Lite komiskt, men jag tror det blev bra ändå!

Innan fotografen kom ställde vi upp min kamera för att se hur vi skulle stå. Oskar knäppte lite då och då och ibland fångas såna där klockrena ögonblick, som detta på denna bilden. Spontanbild till tusen - men det är också sådana som blir bäst! (Synd bara att jag täcker Björn).

Nästa måndag ska vi spela in en låt som Bilda skickar med när de gör utskick och reklam för oss. Jag har lämnat över bestämmandet av låt till Erik, Robin och Björn, det blir spännande att se om de kan enas och om vilken låt... 


Den här gångens guldstjärna i bloggen är en otrolig självklarhet: Petrus som fotograferade oss gratis och frivilligt, tusen tack! :)

vad är drömmar egentligen?

Inatt drömde jag att alla i gruppen hade haft ett möte utan mig där de pratat om hur jobbig och sur jag är och att jag alltid tjatar på dom när dom inte gör saker... De hade bestämt att de ville hoppa av allihopa och jag fick panik. De hade till och med kört sax, påse, sten om vem som skulle säga det för att ingen av dom ville prata med mig... Haha!
Jag har hört att man ofta drömmer om det man är rädd för. Är jag rädd för att de ska lämna gruppen då? Haha, det låter ju verkligen komiskt! Men vad är drömmar egentligen... Tänk om man hade svaret på det.

På fredag ska vi äntligen bli fotade! Så mycket snart kommer jag ha skapat en insamling hos cancerfonden.se! Håll ut bara liiiite till!

Sen har jag suttit och gjort ett simpelt bildspel med fakta från cancerfonden.se som vi tänkt ha med i vår konsert. För att få visa upp det så måste vi ha Cancerfondens tillåtelse, så jag mailade bildspelet till min kontaktperson på cancerfonden.se och frågade. Det var väldigt roligt, för hon skrev att det var jättebra och frågade om hon fick använda mitt bildspel som inspiration till ett bildspel som hon skulle göra för att lägga ut på deras hemsida så att folk kan ladda ner det till sina insamlingar eller kampanjer. Roligt att kunna vara till inspiration ju... hihi.

Så,  en guldstjärna i bloggen den här gången går till mina gruppmedlemmar som står ut med mitt tjat haha! :) 

tankar

Idag fick jag veta att en av mina närmsta vänner gått på sin cellprovstagning och fått besked om att hon har cellförändringar*. Hennes mamma har nyligen fått veta att hon har cellförändringar i magsäcken.
Undrar ni varför jag gör det här?

Jag vill att skräcken för cancer som näst intill varje människa har inte ska finnas. Att ordet cancer inte ska vara så ödesmättat. Att det inte ska betyda död. Att man om/när man får hem ett brev i lådan där det står att man har cellförändringar eller får en cancerdiagnos inte ska bli förkrossad och tänka direkt att man kommer dö. Det borde vara som om man har fått vilken sjukdom som helst som går att bota.
Jag vill göra vad jag kan för att öka chanserna till att cancern blir en sjukdom som alltid kan botas.

Min morbror gick bort för några år sedan. Han hade coloncancer (tarmcancer). Jag var inte med honom i hans sista timmar mer än i tankarna. Ibland luktar jag på min kameraväska som var hans, även om lukten börjar avta.
Minnena bleknar, men inte platsen i mitt hjärta. Du fattas mig.




Jag hatar cancer.

*cellförändringar behöver nödvändigtvis inte betyda cancer.