Vi hade vår sista spelning den 15 april på "My story" som jag skrivit om i föregående inlägg. Ett jättebra koncept med lite snack och bilder varvat med sång. Och vi fick även in en liten slant till vår insamling. En jättelyckad kväll blev det! Nedanstående ljudklipp är ifrån denna kväll när vi genomför en akustisk version av Swedish House Mafia's "Save the world" om man är intresserad av att lyssna! (Endast ljud alltså, ingen bild).
Den 22 april avslutade några av oss Spelar för Livet genom att sjunga på en minnesstund för en 25-årig kille som gått bort i cancer. Oscar som sjunger i Spelar för Livet, det var hans kusin, så vi blev tillfrågade om vi ville komma och sjunga några sånger. Jätteroligt att bli tillfrågade till en så viktig dag. Erik hade med sig saxofonen också, guld ju.
När man stod där och lyssnade till hans mammas och hans brors tal så kan man ju inte annat än att imponeras. De har just förlorat en son, och en bror, alldeles för tidigt - men de pratade om allt det positiva, allt det fina. Att man ska vara tacksam för tiden man får och har fått.
Och här sitter jag och nästintill dagligen klagar över någon småsak i mitt liv som är lite jobbigt. Och jag gissar att du känner igen dig.
Visst är det väl sorgligt att det ska behöva hända något tragiskt och orättvist för att man ska bli tacksam över livet, men bättre det än att aldrig lära sig att vara tacksam över livet. Eller... Jag vet inte. Det är synd bara att det är så svårt. Jag jobbar med det varje dag, att vara tacksam.
När sådana här saker händer blir man fruktansvärt ödmjuk inför livet.
Och det är det bästa med sjuksköterskeyrket - att man blir just ödmjuk inför livet.
Varje dag är en gåva.
