när saknaden rinner över

Det var på måndagmorgonen den 19 februari 2007 då jag under min psykologilektion mottog samtalet från pappa att du dött. Gått bort. Flyttat hem. Vad man nu än vill säga. Innebörden är densamma; du lämnade oss och du lämnade lidandets väg och svängde av mot evigheten. Inte för att du hade något val. För att det var så det blev. 

Emilias "Big big world" gick varmt på pianot när du kom och hälsade på. Alltid ville jag och min syster visa upp vad vi lärt oss spela sen sist du var hos oss och alltid stod du bakom oss och lyssnade och uppmuntrade oss. Att spela på din begravning var det svåraste i musikväg jag gjort, jag gjorde det bara för dig.

Julen 2006 var inte som alla andra. Du som alltid brukade vara med oss under julen var för trött för att åka till oss och stannade istället hemma. Du firade din sista jul i din ensamhet. Det är så tungt att tänka på det. Sista gången jag träffade dig var sommaren -06, vår sista sommar i Landsbro. Och jag stack iväg till kyrkan och övade med Filip... Hade jag vetat att det var sista gången hade jag aldrig gått, jag hade varit vid din sida hela tiden och jag hade sagt hur mycket du betyder för mig så att du skulle fått veta det. Nu kan jag bara hoppas att du visste.

I somras var jag och Johan i Helsingborg. Nostalgitripp. Vi åkte förbi din lägenhet flera gånger, jag letade efter den röda målarfärgsdroppen på ytterdörrshandtaget som signalerade att det här var din uppgång. Men jag hittade den inte... Jag hittade inte dig vinkandes från ditt fönster heller. För du finns ju inte kvar här.

En dag var vi på Kullaberg och så klättrade vi i Nimis och Arx. Sist jag var där måste varit när vi var där när jag var, vad kan jag varit, fyra-fem år? Men nu var det bara jag och Johan. Ingen morbror Toy som följde med oss.

 Det blir ju aldrig detsamma. Du kommer inte tillbaka. Men jag vet ju i alla fall vart du gått. Och man skulle bara våga att ta ifrån mig det hoppet om att vi en dag ses igen. Att jag en dag återigen får se flinet du alltid drog på när du klev innanför dörren på Ågatan. Eller se dig vinka sådär med fingrarna. Höra dig fråga "Programmet?" eller "Vem tror du att du är?". Se dig himla med ögonen och sucka sådär som bara du kan när jag svarat på någon av dina dryga kommentarer.

Min morbror förlorade kampen mot cancer 2007. Han är en förebild för mig. Kunna leva i nuet och njuta av det. Att alltid vara positiv och tacksam. Omsorgsfull. 
När jag blir stor, då vill jag bli som du.

Jag träffade dig i somras...önskar jag att jag kunde säga. Men på ett sätt kan jag det. Du finns ändå alltid med mig, och du känns lite närmre ibland. Som när jag är i Helsingborg eller under varje julafton. 
Fem julaftnar har gått sen du försvann. Vi pratar alltid om dig och jag tänker alltid på dig. 
Du finns fortfarande med oss. Och kommer alltid göra.

Älskade morbror Toy, vad du fattas mig.

Hur kan jag inte göra nåt.