2 dagar kvar....

I torsdags körde vi genrep och klockade det. Det blev 1 timme och 19 minuter och då var vi ändå inte så effektiva vi kan vid låtbytena osv. Så det bådar gott, publiken slipper få träsmak i rumpan - förhoppningsvis! Om allt går som det ska :)

I fredags var jag på Bilda och skrev ut lite tillfälliga affischer till Köping och sen satt Oskar och jag en stund och finslipade lite på de "riktiga" affischerna. Det strulade lite men tillslut blev de riktigt bra!

Jag var på Bilda även igår och skrev ut programbladen som ska delas ut till alla innan konserterna. De blev verkligen fina! Jag är mycket nöjd :) Nu ska de bara vikas också. Jag har vikt hälften idag, resten får vänta tills ikväll eller imorgon. Jag känner mig som mamma när hon satt och vek hundratals (kanske inte riktigt, men det såg ut som det) församlingsblad när vi bodde i Landsbro.

I övrigt är det mycket annat som ska fixas tills fredag och tyvärr blir min tenta lidande. Det är ju så typiskt, när de i stort sett aldrig lägger en tenta på en fredag - och särskilt inte en fredag eftermiddag - så ska de såklart lägga den där när jag ska iväg till Köping kl. 16! Så jag har 1 ½ timme på mig att skriva tentan på fredag, vi får se hur det går. I värsta fall är det ju bara att göra en omtenta. Hellre det än att jag missar vår första konsert förstås!

Nu ska jag iväg till skolan och tentaplugga... Puss&kram!

PREMIÄR!!

viljor som värmer

Som jag nämnt tidigare så fick en av våra sångare - Erica - ett stipendie för att kunna ha fältstudier i Nepal under hösten för några veckor sen. Hon var mycket kluven om hon skulle åka eller ej och pratade så gott om det här projektet, att det är så viktigt och att hon verkligen ville vara med, men till slut efter mycket övervägande tackade hon ja till Nepal. Vilken vi alla verkligen förstod och tyckte hon skulle göra, såklart! 
Tack för tiden, viljan och engagemanget du la ner, Erica! :)

Då kom Amanda in som en frisk fläkt och tackade direkt ja, mindre än en månad innan vår första konsert. Jag var såklart tveksam om någon ens skulle vilja vara med med ett tiotal låtar som skulle sättas på mindre än en månad, men som sagt, glatt tackade hon ja och jag är så otroligt tacksam för det!

I torsdags satt vi och satte ihop programbladet, närmare bestämt i 4 ½ timme... Och jag överdriver faktiskt inte nu, men vi satt med programmet hela tiden haha! Det var mycket som skulle tänkas på och pusslas med, instrumentbyte, vilka sånger som passade med vilka, sångare som inte ska sjunga alla sina på rad, vilka meningar som skulle representera låtarna, layouten osv.

Amanda, utan tvekan är det du som får guldstjärnan i bloggen idag för tiden du la ner på det här och att du så snabbt kommit in och glatt visat ditt engagemang! Tack!

att stilla ett oroligt hjärta

Alla människor är unika. 

Men jag är precis som de flesta andra (om inte värre) när det gäller en sak. Förmågan att tro att allt är cancer. 

Min Johan har haft ont i sin hals i sex veckor nu, började som feber och förkylning, sen försvann febern och förkylningen men inte det onda i halsen. Det är väldigt svårt att få honom att gå till vårdcentralen, men efter påputtning av hans föräldrar och vänner så lyckades vi tillsammans övertala honom att gå i måndags. Vilken bedrift, va, haha! Hur som helst så tog de prover som inte visade något vad de sa, men han fick en läkartid och gick dit igår. Då tog de massa prover som de skulle skicka till USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro) och han ska få besked imorgon. 

Man ska inte göra som jag gjorde igår... Googlade "halsont under lång tid" för vad fick jag upp om inte massa diskussionsforum med lika nojiga människor som jag. "Jag har haft ont i halsen tre veckor nu, tänk om det är cancer" eller "min kompis hade dåligt immunförsvar och ont i halsen flera veckor, det visade sig att det var cancer". 

Överallt... Vart man än vänder sig... I vilket diskussionsforum man än läser i finns den... Rädslan för att det man lider av ska vara cancer.

Och jag är precis likadan.

Hur blev det så här?

Hur kan jag inte göra nåt.

reklamvideo-making

Efter en efterfrågan om någon slags reklamvideo från Köping så började jag och Oskar sitta och fixa ihop någonting som presenterar oss och vad vi gör. Här är ett smakprov om man vill se:

(Glöm inte sätta på ljudet)

För övrigt blev jag lite bitter på vår värld igår när jag satt och ringde sponsorer. 32 stycken närmare bestämt, och ingen ville sponsra. Men jag förstår ju det egentligen. Bara att jag blev lite besviken och tyckte det var tröttsamt.
Nu börjar det verkligen dra ihop sig... Och jag börjar bli väldigt nervös!

För er som kämpade i tanken med mig och för min Abba-låt måste jag tyvärr meddela mycket tråkiga nyheter: den röstades ut från programmet... Men demokrati är demokrati och det här är ju ett väldigt bra exempel på att det inte förekommer diktatur i gruppen för er som misstänkte det.. Haha!

Guldstjärnan i bloggen går till Oskar som lagt ner åtskilliga timmar med mig på den här reklamvideon, men bra blev det ju faktiskt också!

om det gör så ont att bara se på, hur ont gör det inte då för de drabbade

Johanna. Tvåbarnsmamma och diagnostiserades med bröstcancer 2008. 2010 fick hon beskedet att cancern kommit tillbaka och var obotlig. Filmen spelades in för ungefär 1 år sen av organisationen Ung Cancer.

Johanna blev 31 år och gick bort den 10 september 2012.




Hur kan jag inte göra nåt.

spelar för livets många ansikten

Inte sällan ser det ut så här på repen. Koncentrerade, lite lätt bekymrade miner. "Hur ska vi sjunga där?", "kan du kolla upp detta till nästa rep?", "är det verkligen tajt?" och "säg vad ni tycker helt ärligt, vad tycker ni?". 

Almas lista på punkter som ska tas upp och diskuteras. Almanackor och mobiler i högsta hugg. Risi frutti, matlådor och mackor som fort sväljs ner mellan låtarna när man hinner. Några kommer direkt från jobbet, praktiken eller skolan. Kvällsrep efter långa vardagar. Mycket ska hinnas med och tempot är rätt högt. Men det ser ändå av någon fantastisk anledning också alltid ut såhär på repen:

 

 ...och det är det jag tar med mig hem efter ett rep. Leenden. Glädjen. Och tacksamheten över att det fanns människor som ville vara med och ge av sin tid.
Guldstjärnan i bloggen är förstås till er idag: Robin, Oskar, Björn, Erik, Oscar, Samuel, Louise, Sandra, Amanda och Erica.
Utan er vore detta inte möjligt. Ord är så futtigt, hoppas ni vet att jag är så himla glad över att ni vill vara med!

TACK

 

               

Foto: Erica Spjuth

till dig, bror: "svaret är nej. skräddarn säger nej. där har du fel!"

Jag och min bror har alltid haft en retsam relation. Som små bråkade vi mycket men vi gick - och går - ändå bra överens. När jag startade upp detta projekt skickade jag ett sms till familj och släkt och tipsade dem om att följa vårt arbete mot cancer på den här bloggen. Av min alltid stöttande bror fick jag nåt i stil med "Det där kommer rinna ut i sanden, det är bara en idé du fått nu som det sen inte kommer bli nåt av" som svar. 

Min bror var utomlands två veckor i år, i Tjeckien om jag inte minns fel, och när man har en blogg kan man ju se från vilka länder bloggen har tittats på. Under de två veckorna stod det "Tjeckien" i min landslista... Jag var tvungen att reta honom lite och  säga att han var min mest trogna bloggläsare som till och med läser på en utomlandssemester. Han svarade ungefär "pfft, det behöver inte vara jag, det kan vara någon annan", men kom igen, bror, är det en slump att det stod Tjeckien bara under just de två veckorna du var där och har aldrig mer gjort efter det? Haha nej, jag tror inte det i alla fall!

Det har varit lite tumultartat i Spelar för Livet senaste tiden, några hjärnspöken som stressat mig lite. Erica som är en av sångarna har i veckan fått veta att hon och hennes man fått ett stipendie för att åka till Nepal som de inte kunde tacka nej till (vilket är väldigt föståeligt!) så då har jag funderat över ersättare eller hur man ska göra. Och Björn som är pianist har fått jobb i Jönköping. När jag först läste hans inlägg stannade nästan mitt hjärta då jag trodde att han också skulle få svårt att vara med. Men Björn är bäst och fixade det såklart och kära Amanda har tackat ja till att vara ersättare för Erica! Allt har löst sig, det är fantastiskt!

Så där, bror, höll det på att gå lite illa, men vad jag vill säga med det här inlägget är... HA-HA! Det här blir av och det har inte runnit ut i sanden! Där fick du!

Men, jag vet ju att du är stolt över mig. Och du är faktiskt alltid stöttande. I hemlighet. Så ingen ska märka det. Men jag känner dig för bra för att du ska kunna smyga med det. Sorry.

Ska vi göra det ännu mer pluttinuttigt? You got it!
Jag är stolt över dig. Och jag kommer faktiskt alltid stötta dig.






Hur kan jag inte göra nåt.