tankar

Idag fick jag veta att en av mina närmsta vänner gått på sin cellprovstagning och fått besked om att hon har cellförändringar*. Hennes mamma har nyligen fått veta att hon har cellförändringar i magsäcken.
Undrar ni varför jag gör det här?

Jag vill att skräcken för cancer som näst intill varje människa har inte ska finnas. Att ordet cancer inte ska vara så ödesmättat. Att det inte ska betyda död. Att man om/när man får hem ett brev i lådan där det står att man har cellförändringar eller får en cancerdiagnos inte ska bli förkrossad och tänka direkt att man kommer dö. Det borde vara som om man har fått vilken sjukdom som helst som går att bota.
Jag vill göra vad jag kan för att öka chanserna till att cancern blir en sjukdom som alltid kan botas.

Min morbror gick bort för några år sedan. Han hade coloncancer (tarmcancer). Jag var inte med honom i hans sista timmar mer än i tankarna. Ibland luktar jag på min kameraväska som var hans, även om lukten börjar avta.
Minnena bleknar, men inte platsen i mitt hjärta. Du fattas mig.




Jag hatar cancer.

*cellförändringar behöver nödvändigtvis inte betyda cancer.