dagens inlägg är till dig, mormor

Ibland kan jag fortfarande höra dina träskor traska på köksgolvet på M. Stenbocksgatan. 

Jag kan höra skillnaden från när du gick på golvet och från när du gick på plastskyddet som skyddade "finmattan" i vardagsrummet. 

Jag kan se dig komma och öppna dörren -alltid med förklädet på - när vi kom och hälsade på.

Jag kan känna din kram som man alltid fick. Som att man nästan drunknade i all kärlek.

Jag minns lukten i er lägenhet.

De blå djupa tallrikarna vi alltid åt skånefil i.. (Ja, det är något särskilt med skånefil!)

Jag minns när vi hälsade på dig på Kungshult hospice och att jag började gråta när vi lämnade dig.

Det var sista gången jag såg dig.

Jag minns när jag stod och tittade ner där kistan hade firats ner att pappa sa "säg tack till mormor" när jag skulle kasta ner min ros. Och jag minns att jag inte fick fram ett ord.

Jag minns inte längre din röst. Men jag är inte ledsen över det längre. Jag har så många andra fina minnen som jag tänker hålla hårt i.

Mina vänner skämtar ibland om att jag alltid har en armbandsklocka som inte fungerar och undrar vad det är för mening med det. Men den ska inte fylla funktionen som klocka. Den fyller funktionen som en av de saker jag har kvar ifrån dig och jag skänker dig alltid en tanke varje gång jag tar den på mig.

Min mormor förlorade kampen mot cancer 1996.

Min mormor är någon att vara stolt över.

Hur kan jag inte göra något.